En renskötare går inte i pension

Renskötarna i Västerbotten har varit med om en revolution under 1900-talet. De har tagit klivet från nomadliv till databaserat företagande, dock fortfarande byggt på traditionella kollektiva bybeslut. Aina Jonsson i Ammarnäs är nybliven pensionär. Hennes liv som renskötare kan illustrera hela förloppet.

På väggen i förrådet hänger rader av smidiga tömmar – lasson – i färggrann plast. I tunnan på golvet ligger några gamla tömmar undanstoppade, flätade av hampa, numera stela och motsträviga.

Förr och nu.

Aina Jonsson är renskötare. Som åttaåring gick hon före hjorden med lockrenen. I dag grenslar hon skotern lika vant som hon tar helikopern till sommarvistet.

Aina Jonsson har varit med om 1900-talets revolution i renskogen. Den urgamla nomadtillvaron som renskötare har förbytts i ett motoriserat, högteknologiskt företagande, dock fortfarande byggt på familjehjordar och kollektiva bybeslut.

Aina Jonsson är på papperet nybliven pensionär. Men det struntar hon i. Hon jobbar på precis som vanligt. För är det något Aina förknippas med så är det arbete – hårt arbete.

Själv träffade jag Aina första gången 1975. Tillsammans med TV-fotografen Olle Lindh hade jag åkt helikopter till Rans samebys sommarviste i Ältsvattnet, några mil väster om Ammarnäs, nära norska gränsen. Jag damp ner på kalfjället – en sjö, några kåtor, en och annan stuga, kavata småungar där i riset , hundar och kaffeeldar, nattlig språngmarsch till rengärdan och kalvmärkning. Det var Internationella kvinnoåret, och jag var där för att intervjua Aina om samekvinnans ställning i samebyn.

Vad Aina egentligen sade då kommer jag inte längre ihåg. Men jag vet varför jag hamnade just i Ältsvattnet. Det var för att Aina var lätt att hitta. Hon var en kändis i samevärlden, en mycket aktiv renägare, inte bara i renskogen utan också politiskt. Hon satt i styrelsen för samernas egen organisation, hon var ledamot i fullmäktige i Sorsele, hon gjorde radioprogram för Sameradion och hennes åsikter vädrades i de lokala medierna. Kort sagt, Aina var säkert en kvinna som vågade tycka till i TV-Aktuellt.

Jag har fortsatt att följa henne under åren, sett hennes fem barn bli vuxna och själva få barn, deltagit i hennes sorg när hennes man Anund förolyckades i en trafikolycka 1993.

Hon kunde ha kroknat då, men icke. Renarna ropade därute på fjället.

Aina kommer från Umbyns sameby, i Tärna i Västerbotten. Hon föddes i vinterlandet, i Lycksele, 1934. Hon var länge Oskar och Magda Anderssons enda barn. En bror dog i unga år. När hon var elva år fick hon en syster och lite senare ännu en. Kanske just detta förhållande – att hon var äldst och inte hade någon bror – bidrog till hennes stora intresse för arbetet med renarna. Hon blev pojken i familjen.

- Jag var alltid hellre med pappa i vedboden och ute i renskogen än med mamma i köket.

Och på den vägen är det. Aina deltog i renskogen från mycket unga år. Hon kommer inte ihåg sin första ren, helt enkelt därför att hon alltid har haft renar. Ett minne dyker upp, när hon som åttaåring var med mamma för att vakta renhjorden.

Det var natt och det var dimma och renhjorden for iväg åt fel håll. Ainas mamma var tvungen att lämna dottern och säcken för att hinna iväg och vända hjorden.

- Mamma hade sagt åt mig att stanna vid säcken, och om renarna for iväg skulle jag följa småkalvarna. Och det gjorde jag. Så småningom hittade mamma kalvarna - och mig.

Rädd var hon inte och rädd kommer hon inte ihåg att hon någonsin varit, inte ens för rovdjur, ”de är ju inte farliga för mig”.

Med allt jobb i skogen blev Aina en duktig skidlöpare, så duktig att hon hamnade i den svenska dameliten. Hon var med i VM i Falun 1954, hon tävlade i Holmenkollen och Lathis. Same-SM vann hon, för att inte tala om alla de distriktsmästerskap hon vunnit.

I bokhyllan i huset i Ammarnäs har hon ett prisskåp med en rad bucklor och plaketter.

År 1955 blev hon uttagen till träningsgruppen inför OS i Cortina. Men då gick Aina på Samernas folkhögskola i Jokkmokk och valde skolan framför OS.

- Jag hade helt enkelt inte råd att satsa på skidåkningen. Inte klarade man sig på fickpengen man då fick av Svenska Skidförbundet.

Men helt släppte Aina inte skidåkningen, hon fortsatte att tävla under ytterligare tio år.

I hörnet i vardagsrummet står Ainas första stav, den gjorde hennes pappa till henne. På den tiden använde man bara en stav. Överst på den långa staven sitter något som är format så det ser ut som ett skohorn. Det skulle användas för att gräva i snön med, så man kunde se hur renbetet såg ut. Överst på pojkarnas/männens stav satt i stället ett spjut, ett vapen.

I Ammarnäs, på andra sidan fjället, bodde en ung renskötare, Anund Jonsson i Rans sameby. De gifte sig på hösten 1955, och Aina flyttade direkt ihop med svärföräldrar, drängar och hundar i en hyrd stuga i Bergvattnet. Inte var det mycket tid för kuttrasju och enskildhet, i stället mycket matlagning med så många karlar i renskogen.

Ganska kort efteråt avled både Ainas svärfar och hennes svåger, och Anund och Aina fick en stor renhjord att ensamma ta ansvar för. Det ledde till att Aina fick arbeta mycket med renarna, mycket mer än vad de flesta andra kvinnor gjorde.

Aina födde fem barn under 18 år. Det blev till att lägga pussel för att få alla bitar att stämma.

- De fick tidigt börja klara sig själva. I rengärdan fick de tulta omkring. Jag fick mycket hjälp av mina föräldrar och min svärmor, och vi hjälpte dem med renarna.

Den dag Aina tvingades lämna sina äldsta dotter i Sameskolan i Tärna var hon inte glad. Det kändes svårt att lämna denna lilla sjuåring. Sameskolan var en internatskola, och Kristina skulle få komma hem först till jul.

- När barnen sjöng ”Tryggarekan” så grät jag.

Aina kommer ihåg när hon själv började skolan. Hon grät då också, när hon såg sin mamma lämna skolan och gå sin väg. Så hon grät! Det gjorde också hennes mamma. Hon var orolig för sin dotter och för kriget.

Aina hade börjat i sommarskolan i Atostugan, nära norska gränsen. Och där i Norge var det ju krig.

- Vi hörde flygplanen och hur de sköt. Det hände att vi fick gå till gränsstationen, där vägen var avspärrad med taggtråd och stenar.

Ibland satt barnen där på kvällarna i kåtan och skrämde upp varandra. Tänk om kriget kom och de inte skulle få komma hem till mamma och pappa mer!

Vinterskolan var i Skarvsjöby. På elevhemmet var det kallt, en kamin var värmekälla. Det var en och en halv kilometer till skolan. Barnen gick mycket. De fick åka hem under jul och påsk.

Aina gick i nomadskolan i sex år. Sedan var det bara renskogen som gällde. Samma höst som hon slutade skolan följde hon med pappa på renflyttningen, på skidor.

- En kväll i månskenet flyttade jag och en kvinnlig kusin hela hjorden en halv mil. Jag åkte först och ropade på lockrenen, så följde alla andra efter. De vuxna vågade skicka ut oss flickor, för de visste ju att vi hade riktiga hundar med oss.

Aina Jonsson är en arbetsmänniska. Hon kan inte sitta stilla. Till och med när vi sitter och pratar är hon i rörelse, där i soffan, eller vid matbordet. Det är inte hennes lyckligaste stunder när hon sliter med deklarationerna framför datorn. På borden i arbetsrummet i huset i Åmsele hopar sig pärmarna och pappersbuntarna. Skärmsläckaren, ömsint programmerad av ett litet barnbarn, deklarerar att hon är ”värdens bästa akka”, samiska för mormor eller farmor, för hon är bådadera.

Nej, Aina trivs allra bäst när hon får vara ute i renskogen. Denna lilla kvinna kastar lasso med schwung, drar renar, märker kalvar, flår och styckar flyhänt renkroppar, samtidigt som hon ser till något barnbarn och vet precis var säcken med saft och kaffe ligger.

Hon fiskar och skjuter älg och gör allt det som de manliga renskötarna gör. Men Aina gör dessutom alla de sysslor som en samekvinna ska klara av, hon tar hand om fisken och köttet, kokar, saltar, torkar, röker och hon bakar. När jag undrar vilka hon umgås med, tittar hon klentroget på mig.

- Jag umgås inte, säger hon med ett skratt. Hon har inte tid.

När hon var liten var samefamiljerna tillsammans med renarna jämt, flyttade med dem, från sommarlandet i högfjället, ner över höstlandet till vinterbetesmarkerna i inlandet, och så tillbaka över kalvningslandet till högfjället.

I dag är hjordarna större, består av samebyns alla renar, och det har blivit allt vanligare att bara männen är ute i renskogen under sommarhalvåret.

För att klara ekonomin arbetar kvinnorna allt oftare på annat håll, och skolbarnen går allt mer sällan i särskilda skolor.

De köpte hus i Åmsele 1972, nära ån. Tvärsöver den kan Aina se den bagarstuga som hon och Anund hyrde några vintrar. När vi träffas där under påsken har just renarna gett sig iväg, upp mot kalvningslandet på lågfjället ovanför Ammarnäs. Hon har varit med och sett till att de kommit iväg. Den första biten kördes de med lastbil. Förr flyttade alltid renarna på Vindelälvens is.

- Efter alla vandringar jag gjort utmed den älven har jag gjort den till min. Vi tänkte väl aldrig då på hur bra vi hade det, med en älv som inte är utbyggd.

Nu är hon ensam kvar i huset, ensam med tusen uppgifter. Förutom pappersarbete ska foderbänkarna tvättas och ställas undan, veden ska travas och sparkar och varningsskyltar för ren ska stuvas undan. Borta vid rengärdan ska det städas undan.

Men snart får hon resa efter renarna, till husen i Ammarnäs och i sommarvistet Laiva. När de förr till fots följde med renarna under sommaren fick de ofta sova under bar himmel.

- Vi tände en eld, lade oss på rad, nära varandra och drog regnrocken över oss för att få lite värme.

Sedan kom tälten, som de sydde själva, allt för att få lätta, tunna tält. I dag har de flesta familjer byggt hus i sommarlandet.

- Jag har nyligen köpt en mobil tältkåta. Numera är det ju så lätt att i förväg transportera upp stängerna.

Den gamla tiden ser inte Aina tillbaka på med enbart nostalgi. Den var också kall och obekväm. Mot slutet av 60-talet började den motoriserade revolutionen, nu kom snöskotern. Anund var en av de första som skaffade en.

- Du skulle sett vår första skoter, den var ett monster! Ett hemmabygge från Åmsele.

Hon berättar under stort skratt om vilka vedermödor denna enormt tunga tingest orsakade i början på blöta myrar när skarsnön svek. Men tekniken förbättrades, skotrarna blev lättare och nu blev det möjligt att på vintern transportera upp förnödenheter till sommarvistet, som kåtastänger, mat och bränsle.

- Det var ett himmelrike att den kom! Tidigare hade vi dragit kälkar bakom oss på skarsnön. Då gällde det att inte ta med sig något onödigt. Torkat blod och torkat renkött, mjöl och salt, bröd och smör. Nu blev det bara att åka, och vi kunde ta med oss mycket mer. Också sovgrejer, så vi fick sova som folk.

Ännu enklare har livet blivit på senare år när motorcyklar och terrängfordon, fyr- och sexhjulingar, ingår i renskötarnas maskinpark. Fast det finns de som menar att allt motorcykelåkande på fjället skadar inte bara terrängen utan också renskötarnas ryggar.

Aina själv säger att motoriseringen av renskötseln har lett till att den allt mer tagits över av männen. Det är svårt att som kvinna klara de nya maskinerna.

- Det är för tungt för en kvinna att lyfta skotrar och motorcyklar, när man fastnar.

Hon ser tillbaka, blir fundersam och säger att jämställdheten mellan man och kvinna i renskogen förmodligen var större förr, då när man tillsammans följde hjorden och hjälptes åt med alla sysslor.

Motoriseringen har förstås också inneburit ökade kostnader för renskötarna. Men Aina skulle inte vilja vara utan. - Vi har fått ett drägligare liv.

Framtiden för Sápmi, sameland, och rennäringen är svår att sia om. Aina vill förstås tro på en framtid. Men många hinder har rests under senare tid. För 14 år sedan kollapsade kärnkraftverket i Tjernobyl i gamla Sovjet, och giftiga moln sänkte sig över renbeteslanden i Sverige.

- Vi blev förskräckta och mycket oroliga och vågade inte ens själva äta renkött.

Priset på renkött som varit på väg uppåt sjönk som en sten, slakterier gick i konkurs. Slaktrutinerna förändrades, och än i dag utfordras slaktrenarna i vinterlandet, allt för att sänka cesiumhalten i köttet.

Andra hot mot rennäringen är småviltsjakten som infördes 1993. Den skapade stor irritation bland samerna, och Aina menar att den medfört störningar för såväl renarnas betesro som för älgjakten.

- Vi kände sådan vanmakt över att inte själva få styra över våra arbetsförhållanden.

Rovdjuren är ytterligare ett hot, som ökat med tiden. Förr balanserades tillgången.

- Då hanterade vi rovdjuren på ett naturligt sätt, vi fick freda vår egendom och kunde skjuta de djur som hotade renarna. Även ortsbor kunde skjuta rovdjur. Men i dag vet vi inte ens om vi har nödvärnsrätten kvar.

I södra delen av vinterbetesmarkerna lurar allt fler lodjur, i fjället är det järvar.

- Björn och örn är svåra på småkalvarna på våren. Björnen plockar kalvar som jordgubbar, många på en gång.

Men det som Aina kanske tycker är allra svårast och tristast är de markprocesser som blivit allt vanligare under 90-talet. Markägare i flera län stämmer samebyar för att de låter sina renar beta på marker där de själva anser att de har sedvanerätt. Rans sameby är indragen i en kommande process med markägare i Nordmaling. Tidigare har man fällts i hovrätten i en process i Gladaberg.

- Först hugger de ned skogen där renarna betar. Sedan planterar de nytt och vill förbjuda renarna att vara där, där de betat i hundratals år.

- De här processerna är nedbrytande. Man vill tränga bort renskötseln från markerna. Man verkar betrakta renarna som skadedjur. Vår gamla kultur verkar inte vara viktig längre.

Samerna har länge krävt att Sverige ska skriva under ILO-konventionen, som ger ursprungsfolken rätt till de marker de alltid bott på. Men regeringen dröjer med en proposition. Motståndet mot konventionen bland ortsbefolkning och andra är starkt. Aina å sin sida hoppas förstås på ett undertecknande. Då kanske det blir slut på alla dessa processer, som håller på att ruinera vissa samebyar, menar hon.

Rennäringspolitiska kommittén, där Aina sitter med som expert, ska lägga fram ett förslag om samebyarna och deras framtida uppgifter, i april 2001. Aina är försiktigt optimistiskt efter att ha följt kommitténs arbete.

- Kommittén kommer att visa att samernas rätt till renbete faktiskt finns i Sverige. Nu handlar det om hur samhället kommer att bemöta den rätten, hur politikerna kommer att agera.

Aina är glad över att alla hennes fem barn har stannat inom renskötseln. De två döttrarna har gift sig med renägare och flyttat till Nord-Norge respektive Jämtland, medan de tre sönerna med familjer fortsätter arbeta tillsammans med familjens hjord i Ranbyn.

Att vara renskötare är för Aina ett självklart liv. Hon föddes in i det.

- Jag är fostrad i en särskild kultur. Den innebär en kärlek till renen och till det här livet. Det har blivit min identitet och något som jag förstås är mycket stolt över.

Jag undrar om hon någon gång funderat på att göra något annat. Och hon säger att hon en gång hade stor lust att utbilda sig vidare.

- Men på den tiden fick man välja. Valde man utbildning innebar det att man lämnade renskötseln, och det ville jag inte.

Behovet av arbetskraft inom familjen har alltid varit stort. Så Ainas behov av att lära mer och utveckla sig själv har i stället manifesterat sig i många kurser och i ett politiskt engagemang på olika plan.

Att vara renskötare i dag är att kunna allt om företagande och ekonomi. Aina sköter nu all bokföring med datorn, åt sig själv och andra familjemedlemmar.

Under alla år har hon jobbat politiskt. Målet med det politiska jobbet har varit att slå vakt om renskötseln och samekulturen. I 17 år satt hon i SSR:s styrelse (Svenska samernas riksförbund), som första kvinna kom hon in där 1968.

När Aina började skolan bedrev Sveriges riksdag en ”Lapp ska vara lapp”-politik. I 1928 års renbetslag stod att lapparna skulle bo i kåta, inte i hus. Lappbarnen skulle gå i särskilda nomadskolor, bo i skolkåtor och inte få ”så omfattande kunskaper att de fick smak för livet utanför renskötseln”. Samma renbeteslag stadgade att den samekvinna som gifte sig med en icke-samisk man förlorade sin renskötselrätt. Samiska män som gjorde detsamma fick inte bara behålla sin renskötselrätt utan även föra över den på sin icke-samiska hustru.

I 1971 års rennäringslag blev könen nästan jämställda. Men i paragraf 13 finns begreppet ”husfolk”, som innefattar kvinnor och barn, vars renar ska betraktas som husbondens egendom. Detta protesterade Aina mot, och i Rans sameby finns inget ”husfolk”, kvinnorna där äger sin egna renar. Renskötselföretag registrerade på kvinnor i Sverige är få, bara 12 procent. Ett sådant har förstås Aina.

Men i fullmäktige i Sorsele tycker hon att det var svårt att få gehör för de samiska intressena. Mer meningsfullt tycker hon det är att vara politiker i Sametinget, där hon representerar Svenska samelandspartiet - Sámiid Riikkabellodat.

Men nästa år är det slut med politiken. Hon tycker att hon gjort sitt.

Aina är en politiker, uppskattad för sin kompetens.

- Hon är en klok person som väcker respekt, säger Jörgen Bohlin, jurist vid SSR och som arbetat tillsammans med Aina i många år. Hon blev ordförande för Samefonden, och Jörgen Bohlin säger att om det inte hade varit för Aina hade det säkert varit svårare för regeringen att utse en samisk ordförande.

- Hennes integritet och ansvarstagande är imponerade.

Ordförande i Rans sameby blev hon dock aldrig, någon kvinnlig ordförande har aldrig funnits. Det blev i stället först hennes man och nu en son.

Villan i Ammarnäs byggde Aina och Anund 1966. Där har hon bott i snart 35 år. Det här är hemma för Aina. Men nu lämnar hon huset till yngste sonen med familj.

Hon har börjat leta efter något mindre, för sig själv. Hennes liv håller på att förändras - igen. Men stannar kvar i Ammarnäs gör hon, nära barn och barnbarn.

- Vårt liv tar inte slut vid pensioneringen, jag fortsätter i renskogen.

(Svenska Turistföreningens årsbok 2001)