Anita Gradin - den långa resan

A´Hulda i Torrböle hade läshuvud, hon ville bli lärarinna. Prästen försökte få hennes pappa att förstå det.  Men förgäves:

-Jag  har tre barn, resten är bööss, sade gubben Lindgren.

Men ”böösset-skräpet” Hulda tog revansch. Genom dotterdottern. Mormor blev den drivkraft som slungade Anita ut i världen.

Mormor är alltså svaret på frågan varför just Anita Gradin, av alla barnen, som började skolan i Hörnefors 1940, skulle göra en sådan grandios karriär. Via Västerbottens Folkblad till riksdagen, regeringen, ambassadörsjobbet i Wien och toppjobbet i EU.

  I egnahemmet i centrala bruksorten Hörnefors bodde mormor Hulda född 1872, hos sin dotter Alfhild, hemmafru och hennes man Ossian, som jobbade på pappersbruket och deras småflickor Anita och Ann Gerd.

-       Det var ju mormor som hade tid och hon läste jämt med oss. Min första dröm var förstås också att bli lärarinna.

   Mormor var aktiv inom EFS och tyckte missionen var viktig. Hon blev också den som öppnade Anitas ögon för världen.

1939 kom finska krigsbarn till Hörnefors och för första gången hörde Anita talas om krig.

-       De här barnen kom med lapp runt halsen och kunde ingen svenska. Varför kom de hit och varför grät de så mycket?

  Frågorna var många för en liten flicka och det blev mormor som förklarade. De talade mycket om barnen som bara kunde prata finska.

  Och ännu märkligare blev det några år senare när Anita var tonåring och det kom ”en främmande tant” för att hämta hem barnen. Hon kunde bara finska och barnen förstod henne inte längre. De ville inte hem.

  Här är grunden till Anita Gradins internationella engagemang.

-       Där i Hörnefors fick vi uppleva att krig betyder att man inte får vara med mamma och pappa. Den insikten hade stor betydelse för mig som invandrarminister. Jag hade mycket bestämda åsikter när vi fattade beslut: Man ska inte skilja på barn och föräldrar!

 Samtalen med mormor Hulda ledde vidare till ett politiskt intresse med internationell inriktning.

-       Sambandet är glasklart!

  Slår Anita Gradin fast där hon sitter i länsstolen i sitt stora, vackra vardagsrum i lägenheten på Fleminggatan i Stockholms innerstad. En bostad hon delar med maken Bertil Kersfelt.

De träffades på dansrestaurangen Virveln 1981, fast ingen av dem egentligen ”brukade gå på sådana ställen”. Han var officer och hon satt i riksdagen.

  Nu kommer han in i vardagsrummet med ett meddelande:

-       Nu är vår kryssning inställd igen! Propellerhaveri denna gång.

  De suckar. För andra året i rad har de planerat att tillbringa påsken på ett fartyg i Medelhavet. Förra året brann samma fartyg…

  Hon ser pigg och mycket fräsch ut, klädd i vit T-shirt och långbyxor. Hon nästan försvinner i den stora fåtöljen. Anita Gradin är en liten kvinna, men då endast sett till kroppsmåtten. I dag är hennes hår vitt. Jag kommer ihåg henne från de olika politiska uppdrag där jag mötte hennes som journalist, hon var då alltid svarthårig. Nu har hon låtit naturen ha sin gång och det där ”självlockiga, vågiga, fina håret” som väninnan Siv alltid beundrat, ger hennes ansikte en mjukare inramning.

  Så bjuder Bertil till lunch och serverar egenhändigt stekta  abborrfiléer, från fiskar som paret plockat upp ute vid sommarstugan i Ljusterö. Till det får vi kantarellsås, som Anita svängt ihop på förmiddagen. Egenhändigt plockade blåhallon till parfaiten avrundar en god måltid.

  Alltså: de är båda friluftsmänniskor. Att Bertil lagat maten är inte underligt, han är faktiskt utbildad kock också. Hans kunskaper kom väl till pass i residenset i Wien, där han fungerade som arbetsledare.

   Paret har fortfarande en väl fungerande arbetsfördelning. Bertil fixar biljetter och bokningar, ordnar och donar och följer med på Anitas resor runt om i världen.

  På hedersplats på väggen i matsalen sitter ett antal karikatyr-teckningar ur olika tidningar, bland annat på Madame Europa, som hon kallades när hon och moderaten Ulf Dinkelspiel arbetade för samarbetsavtal med Efta och senare EU.

  Anita Gradin blev ambassadör i Wien 1992. Då hade hon redan hunnit tacka nej till att bli utrikesminister. Statsminister Ingvar Carlsson ringde 1994 men Anita Gradin tyckte att hon gjort sitt i svensk politik. Hon ville stanna kvar i Wien.

-       Ta Lena Hjelm i stället, hon blir mycket bättre, sade jag, och det blev hon.

  Hon hade också tackat nej till att bli landshövding i Västerbotten.

  - Man ska aldrig gå tillbaka.

  Men redan nästa år var svenska regeringen tillbaka med ännu ett erbjudande och nu kunde inte Anita Gradin tacka nej. Hon blev Sveriges första EU-kommissionär 1995.

-       Det var ju något annorlunda och jag kände för att pröva krafterna i ett Europa-uppdrag. Det blev jättejobbigt men jag ångrar det absolut inte. En bra avslutning!

  Avslutning?

  Inte mycket tyder på det. Här sitter en kvinna, som fortfarande är mycket uppbokad, som älskar att resa och som tycker sig ha mycket kvar att ge. När jag ringde henne i februari för att boka in tid för en intervju, var hela månaden mars upptagen. Det handlade då mycket om att gjuta mod i kvinnor runt om i världen.

  Först skulle hon till Bosnien, till Sarajevo, Mostar och Srebrenica. Hon deltar i ett projekt, som drivs av s-kvinnorna  (socialdemokratiska kvinnoförbundet) och som går ut på att lära de bosniska kvinnorna hur man kan jobba politiskt via kvinnoförbund. De var deppiga efter höstens framgångar för de nationella partierna i Bosnien.

  Sedan for hon till Wien för att ge sin syn på hur lönegapet mellan kvinnor och män i Europa skulle kunna minskas. För att därpå resa till USA, där många kvinnor, såväl forskare som aktivister deppar. Den kristna höger regerar under Bush, abortmotståndare har vädrat morgonluft och ärkereaktionära grupper agerar mot familjeplaneringsprojekt.

-       Hur ska man kunna bekämpa HIV när man inte får prata om kondomer?

  Anita Gradin är fortfarande upprörd. Hon skakar på huvudet medan hon berättar att i kongressen i USA är kvinnorepresentationen 13 procent, ”som i Sverige på 60-talet”. De amerikanska forskarna och kvinnogrupperna ville veta hur kvinnorna i Sverige burit sig åt för att få en så jämställd regering och riksdag.

  Mycket spännande, säger Anita Gradin, som själv är en del av den svenska kampen för jämställdhet.  För hon har varit med. Ända sedan hon fick dottern Cathrine 1955. Det var då hon började inse att det fanns vissa orättvisor som var baserade på kön.

  Hon var då gift med Oloph Hansson (senare TV-chef), bodde i Gävle och jobbade vid Svenska skogs- och flottningsförbundet. Efter födelsen stannade hon hemma knappt ett år. Sedan kallade arbetslivet, Arbetarbladet. Då fick Anita Gradin veta att barnomsorg fanns bara för ogifta, ensamma mödrar och för fattiga barnfamiljer.

-       Jag blev så förbannad! I ren protest gick jag med i Kvinnoklubben (socialdemokratiska), bara för att driva frågan om barnomsorg!

 Det blev en livslång kamp.

  -  Vi upptäckte att kvinnor blev diskriminerade när de gifte sig, de blev sambeskattade och många andra frågor bara poppade upp. Det var nu jag insåg att de som sagt mig att kvinnor har samma rättigheter som män, inte talade sanning.

Det handlade om arbete, barnomsorg och skatter. Själv fick hon skaffa barnflicka.

  Så vad sade hon då  där borta i USA?

  Hon berättade om just dessa erfarenheter, om vikten av starka kvinnoorganisationer, både ute i samhället och inom de politiska partierna.

-       Vi har ju faktiskt varit spjutspetsar i partierna. Utan kvinnoförbund – ingen särbeskattning!

  Och hon berättade om hur detta arbete ledde till  svenska kvinnors ekonomiska självständighet, genom vår aktiva roll på arbetsmarknaden.

  Med en stark ställning på arbetsmarknaden har vi skaffat oss inflytande och kunnat ställa krav. På barnomsorg, på skatter.

-       Jag menar att särbeskattningen betydde väldigt mycket för jämställdheten!

   Det sade hon till kvinnorna i USA.

  Och kanske hon berättade för dem om när hon tillsammans med Maj-Britt Sandlund skrivit partiets jämställdhetsprogram 1966 och råkat i dispyt med mäktige finansministern Gunnar Sträng om särbeskattningen, något som hon förordade.

  Anita förfäktade att sambeskattningen straffade kvinnor som gifte sig. Sträng sade att småjäntor som hon inte begrep sig på skatter, men Rudolf Meidner (löntagarfondernas fader)  ryckte då ut till hennes försvar och sade att ”flickan faktiskt har rätt”!

Ja, historien visar också att så var fallet. Sträng gick med på särbeskattning 1972.

  - Men inte av könsrollsskäl utan för att kvinnorna behövdes som arbetskraft.

  Utan Anita Gradin hade förmodligen heller aldrig frågan om trafficking , slav- och könshandel, kommit upp på EU-kommissionens dagordning. I alla fall inte så tidigt. Som kommissionär hade hon ansvar för Tredje pelaren, vilket bland annat omfattar medlemsländernas samarbete inom inrikes- och justitieområdena, inte minst migrationsfrågorna.

  Hon säger att trafficking ju inte är något nytt, det lärde hon sig redan under Vietnamtiden. När de amerikanska soldaterna åkte på permission till Bangkok, Thailand blomstrade denna verksamhet.

 Men det nya är gränsöverskridandet.

Anita Gradins första jobb var som journalist på Västerbottens Folkblad i Umeå, i det röda huset på Skolgatan. Hon minns en mycket trivsam stämning med Jim Burgman, reporter och Folke Lindberg, nattredaktören.

-       Det var Jim som uppfostrade mig, en fantastisk person! Jag fick tvätta manus, alltså ta hand om `bonnbreven`` från lokalkorrarna och läsa korrektur.

Jobbet gav mersmak. När hon kom till Stockholm 1958 gick hon därför igenom den bästa utbildningen för journalister på den tiden, Socialinstitutets teoretiska linje.

-       Jag hade bestämt mig för att bli ledarskribent.

  Men också politiken drog och hon blev djupt engagerad i sin tids socialpolitiska frågor, inte minst abortfrågan, i studentförbundet, i Socionomförbundet. Hon jobbade i socialvårdens planeringskommitté, som tog sig an den gigantiska frågan hur man skulle förändra det sociala arbetet och socialvårdens organisation i Stockholm. Och hon började  fundera på att skriva en avhandling. Den skulle handla om varför kvinnor i  60-65-årsåldern var överrepresenterade i socialtjänsten.

  Men så var det 1968, hon var ordförande för s-kvinnorna i Stockholm och stod på riksdagslistan.

-        Valet gick ju så jäkla bra att jag kom in i riksdagen! Det störde mina ritningar. Men så insåg jag att med den dåliga kvinnorepresentationen i riksdagen så kunde jag ju bara inte säga nej! Det var bara att lägga om liv.

  Och det livet kom att omfatta arbete såväl i Europarådet som i styrelserna för arbetarkommunen, s-kvinnorna samt socialistinternationalen. 14 år efter det att hon kommit in i riksdagen blev hon jämställdhets- och invandrarminister och därefter utrikeshandelsminister och Europaminister.

  Som en röd tråd genom hela hennes karriär går intresset för kvinnor och kvinnors villkor. För detta sitt arbete har hon också fått åtskilliga svenska och internationella  utmärkelser. Förra året blev hon hedersdoktor vid Umeå universitet. Jag undrar vilka kvinnliga förebilder hon har?

  Hon nämner återigen mormor. Men hon talar hellre om mentorer och då särskilt Elvira Vedberg-Larsson, gammal tobaksarbeterska, sedermera ledamot i stadsfullmäktige och ordförande i  stadskollegiets kommitté för kvinnofrågor.  Hon såg till så att Anita Gradin kom in i fullmäktige 1966.

-       Hon betydde väldigt mycket för mig. Hon var som en morsa som valde ut några tjejer och matchade dem hårt i fullmäktige och i andra sammanhang. Hon skulle minsann inte avgå förrän hon hade några flickor som följde efter!

  Hon nämner också Inga Thorsson, ordförande i Kvinnoförbundet och hennes insatser i atombomsdebatten.

-       Hennes kurage och engagemang betydde mycket för mig.

Manliga mentorer?

- Nej.

Själv en kvinnlig förebild har Anita Gradin länge stöttat andra kvinnor.  Av Elvira lärde hon sig hur viktig kvinnosolidariteten är. Därför skaffade hon sig tidigt en liten svart anteckningsbok och tog den med i alla politiska sammanhang, möten, kurser och seminarier. 

-       Där skrev jag upp kvinnonamn som jag stötte på. Så när vi sedan satt i kommunstyrelsen och jag tyckte det blev för många karlnamn uppräknade, till socialnämnden, hamnstyrelsen eller fastighetsnämnden, då protesterade jag. Och då sade de alltid: har du några namn? Då tog jag fram min lilla bok och sade att den och den skulle passa. Som statsråd fortsatte jag på samma sätt.

  På samma sätt har hon krattat manegen för Margot Wallström, Sveriges andra EU-kommissionär. Anita Gradin jobbade hårt för att hon skulle få en kvinnlig efterföljare. Och hon lyckades dessutom skapa en jämställdhetskommitté i kommissionen.

Men hur mycket uppe i smöret Anita Gradin än befunnit sig, har hon alltid åkt hem till Hörnefors på sommaren för att bland annat träffa Siv, kamraten från barndomen.

-       Det är hon som tar initiativet och hon hör alltid av sig med kort från hela världen, säger Siv Persson, vars pappa jobbade tillsammans med Anitas pappa på bruket.

  Siv berättar om farbror Hjalmar Johansson, bibliotekarien i Hörnefors som ständigt plockade fram böcker till de vetgiriga flickorna. När de inte läste gick de på EFS: s juniormöten, firade födelsedagar eller for och simmade. När Anita nu kommer hem på sommaren pratar de mycket, plockar bär och fiskar.

-       Hennes intresse för människor är enastående, säger Siv som har svårt att dölja hur roligt hon tycker det är få besök av Anita.

   Jag undrar om hon talat om för Anita hur viktig hon är för henne?

-       Det är ju sådant man inte brukar prata om, att hon betyder mycket för mig…

  Flickorna gick igenom den 6-åriga folkskolan tillsammans. Sedan fortsatte Anita realskolan i Nordmaling. Siv gick fortsättningsskola och började sedan som hembiträde och kokerska.

  Anita har fortsatt komma hem och hälsa på, även sedan hennes föräldrar dött. Men föräldrahemmet har hon inte tänkt behålla.

-       De där stränga vintrarna, nej, jag trivs bra i Stockholm. Även om hemma alltid kommer att vara Hörnefors. Hjortronmyrarna och fiskevattnen…

  Annars är det också lillasystern Ann Gerd i Umeå som Anita hälsar på när hon kommer hem. Systern som gick handelsutbildning och stannade i Västerbotten. De betyder mycket för varandra och pratar i telefon flera gånger i veckan.

  Anita Gradin har alltså inte blivit särskilt ”stor på sig”, hon tycker det är viktigt med gamla vänner som är helt uppriktiga. Hon skrattar till åt ett minne:

  Hon var på valturné och kom till äldreboendet Solgården i Hörnefors. En liten tant kommer ut och tittar på valarbetaren. Någon säger att det här är statsrådet Gradin. Tanten skrattar till och utbrister: ”Nej, men det är ju Ossians jänta!”

-       Det var så härligt, precis så var det ju!

  Men att vara minister har inte bara varit tjusigt. Anita Gradin var invandrarminister när Olof Palme mördades, när polisjakten på mördaren koncentrerades kring ”kurdspåret”,  hon hade ju själv terroriststämplat kurderna.

  -  Jag var inte särskilt rädd, jag såg realistiskt på saker och ting. Jag hade haft många samtal med Olof Palme om min situation och nu var det inte så dumt att vara gift med en officer. Bertil kunde ju mycket om sådant här.

  Men hon fick begränsa sitt privatliv och tvingades leva med livvakter.

  Att vara invandrarminister är nog ett av regeringens allra svåraste jobb.   När väninnan Anna-Greta Leijon hade samma post på 70-talet var det också en dramatisk tid. Bland annat så mördades den jugoslaviske ambassadören av den nationalistiska rörelsen Ustasja och den tyska ambassaden hotades av terrorister. I samma veva avslöjade polisen en trälåda som terrorister tänkt tvinga in invandrarminister Leijon i.

  Det var förmodligen det hotet som Anita Gradins mamma först kom att tänka på när dottern en dag ringde för att meddela en nyhet.

-       Mamma, sätt dig på en stol ska jag berätta något för dig. I morgon blir jag statsråd.

Det blev alldeles tyst i luren.

-       Vad då för sorts statsråd?

-       Jag  blir invandrarminister.

-       Men hu, så hemskt! Hur ska det gå, utbrast mamma och lämnade över luren till till pappa, som undrade vad som hänt.

-       Inget speciellt, jag ska bli statsråd i morgon.

-        Så roligt, sade pappa.

  Anita säger att det var typiskt hennes mamma att reagera så, att alltid oroa sig för döttrarna. Hennes mamma tyckte det var svårt med livvakter och säkerhetspoliser som omgav hennes dotter.

  Vad gjorde det här livet med dig som människa?

-       Det gav mig en ödmjukhet inför livet. Jag har ju jobbat inom Socialistinternationalen och förlorat flera vänner som mördats, till och med under ett möte vi hade i Portugal. Jag har varit aktiv i Vietnam-frågan och vet att det finns allvarliga saker här i världen.

  Mordet på Olof Palme lever hon fortfarande  med, saken är ju inte utredd, såren är inte läkta, men det är något hon och vi andra måste leva med, säger hon.

  Hur tuff har du blivit?

-       Min trygga barndom gav mig 5 kilo is i magen. Mamma,  pappa och mormor har alltid ställt upp och det har betytt att jag orkat med.

  Egentligen är hon pappas flicka, han uppmuntrade henne alltid att ta för sig. Men mormor var det som gav stadga åt hennes liv. När mormor dog hamnade Anita i kris. Hon var 12 år och nog fick krisen religiösa förtecken.

-       Jag började ifrågasätta religionen, varför togs mormor ifrån mig så tidigt, hon var bara 72 år? Så småningom blev jag agnostiker.

  Anita Gradin gick ur svenska kyrkan 1958. Sedan hon som journalist (för Arbetarbladet i Gävle) bevakat årets kyrkomöte och chockats av den föraktfulla tonen i debatten om kvinnliga präster.

-       Ester Lutteman tog där fighten med herrarna och hon blev skändad på det mötet! Det var fruktansvärt! Och jag tänkte att får jag inte vara likvärdig… och ska de ha den där kvinnosynen, så får det vara. Och kyrkan har inte ändrat sig sedan dess och det har inte jag heller.

  Nu är Anita Gradin upprörd igen, efter alla dessa år, det hörs på rösten. Här finns ännu en ledtråd till hennes starka engagemang för kvinnor.

  Med all den erfarenhet hon har skaffat sig, med all hennes kunskap, är det inte dags att skriva memoarer nu, så som männen brukar göra?

  Ja, hon har ju skrivit ner en del, dagbok från tiden som statsråd och  kommissionär, visst borde hon…

-       Men det händer ju så mycket hela tiden och att bara sitta hemma och skriva, det är inte roligt! Jag vill vara i farten!

  Och vem ska skriva den spännande historien om hur jämställdhetsarbetet i Sverige vuxit fram under de senaste 50 åren, om inte hon?

-       Många har sagt att jag borde göra det, och det hade jag väl tänkt, men så blev jag inbjuden att sitta i Handelshögskolans styrelse och så skulle vi bygga upp en systerskola i Riga och så är det slavhandeln och människosmugglingen som jag vill arbeta mot och så är det forskningsrådet och…

  Det är väl så enkelt – Anita Gradin vill göra det som känns roligt och meningsfullt.  Som hon gjort hela livet.

Men hon är mycket lättsam att prata med, verkar tycka det inte är alltför besvärligt att bli intervjuad och hon har ett suveränt minne. Så om inte hon själv vill skriva sitt liv, borde någon annan göra det.

(Tidskriften Västerbotten, december 2003)