Vägen till Hebron

 Ökensanden i södra Jordanien är röd. På andra sidan gränsen, i  Negevöknen i Israel, är den gul.  Mil efter mil av sand, sten och grus. Och ändå – här växer bitvis kilometerlånga skogar av dadelpalmer, i snörräta rader, vinstockar och citrusträd. Hundratals sprinklers får öknen att blomma.

  Vi ska till Västbanken, lämnar Döda havet, 400 meter under havsnivån och tar oss mot Hebron, 1000 meter över havet. Det går brant uppåt men  motorvägen är modern, flerfilig och snabb.

  När vi lämnar öknen börjar allt fler mänskliga boningar dyka upp. Högst upp på bergstopparna ligger ofta täta klungor med nya, vita, moderna hus. Villor, radhus och höga flerfamiljshus.

Det är israeliska bosättningar, omgärdade med kraftiga metallstängsel. Det grönskar där innanför. Vattnet i de många vattenspridarna kommer ända från Tiberias sjö i norr. Vattnet är guld, bevakat av militären.

  Längre ner på sluttningarna bor palestinierna i lika vita, men ofta enklare hus. Deras odlingar, spridda, små grupper av olivträd och vinrankor i ockrafärgade terrassodlingar.  Längst ner i dalen ser vi beduinernas svarta tält, deras getter, får, åsnor och ibland kameler. Vad dessa djur livnär sig av förblir en gåta. Bergen verkar vara sterila utan hjälp av terrassodlingar och konstbevattning.

  Herdarna i sina långa tunikor för osökt tankarna till bilderna i barndomens  bibliska berättelser. Tiden ser ut att ha stått stilla i tvåtusen år.

  Men inte så uppe på kullarna. I dag finns 200 000 israeliska bosättare på den ockuperade Västbanken och i Gaza. Vi får veta att två tredjedelar av dem är bosättare av ekonomiska skäl. De får tillgång till hus och visst underhåll om de flyttar in i  ockuperat område. Resten av dem drivs av ideologiska skäl, de ser områdena som israelernas rättmätiga mark.

  Först står plötsligt några tält på en kulle. De ersätts av baracker som senare blir hus. Sedan byggs stängsel runt kullen och snart är flera kullar sammanlänkade. Bosättarna är på plats.

  Den snabba motorvägen för oss allt längre in på Västbanken. En och annan åsna, en hästdragen vagn. De enkla grusvägarna vid sidan av motorvägen är påfallande ofta blockerade där de mynnar ut på motorvägen, med stenblock, eller av uppschaktade grusmassor. Det är palestiniernas vägar.

 Deras grönskyltade bilar får inte köra på  motorvägarna. Dessa får endast användas av bilar med gula, israeliska, registreringsskyltar. Även bilar med vita skyltar, internationella organisationer, är tillåtna.

  Hebron är Västbankens största stad med 140 000 innevånare men några skyltar som visar vägen dit finns inte utmed motorvägen. Vi får följa skyltarna till Qiryat Arba i stället, vilken är den största israeliska bosättningen intill Hebron, med 5 000 innevånare.

  Infarten till staden spärras av en checkpoint. Taggtråd, vaktkur och tungt beväpnade soldater vill se våra id-kort.

  Vi åker in i den stad som i ett BBC-reportage nyligen kallades en av världens farligaste. Här ordnas kurser för amerikanska så kallade terrorturister. I små grupper åker de omkring i Hebron och tränar militärt självförsvar, i dyningarna efter 11 september. De är garanterade, av de israeliska värdarna, att aldrig träffa en livs levande palestinier.

 (Västerbottens-Kuriren 2004)