Foto: Johan Gunséus

Maten är den verkliga tragedin

 Trygghet och lycka är begrepp som Sara Lidman ogärna använder. Döden är det enda säkra.

”Livets mening” glimtar till i förbifarten – i kampen för att överleva – är det inte så för de flesta? Undrar hon.

Sara Lidman är inte förtjust i intervjuer, men är gärna med på ett samtal. Hon sätter sig till rätta i sin skrivstol, med stöd för knäna men inte för ryggen. Hon är alltid så rakryggad, som om hon aldrig i livet varit beroende av ryggstöd.

  På bordet står en hederlig gammal skrivmaskin.

-       Jag är fel generation för datorn, säger hon, jag tror inte jag kan skriva på en sådan.

  Själv får jag ta plats i en lång, skön, gammal grön plyschfåtölj, just den där Sara Lidman skrev sina två första böcker, Tjärdalen och Hjortronlandet. Det känns märkvärdigt att få sitta där.

  Ämnet för dagen är ”livets mening”. Hon säger att för de allra flesta av jordens människor är den verkliga meningen med livet helt enkelt att hålla sig och sina kära vid liv.

-       För den som inget överflöd har blir nödtorften märkvärdig nog, efterlängtad, rik på smak! Den lilla skopan med vatten för den som vet brunnens mysterium, svårigheten att gräva brunnen, att ha funnit rätt åder, att få upp vattnet och dela det inom familjen. Där är ju varje droppe livets vatten!

  Hon säger att i Vietnam är det saltet som är det eftertraktade, som måste förvaras uppe under taket för att inte ungarna ska slicka i sig det. Alla dessa grundämnen kroppen behöver för uppehället och allt annat som behövs, brödet, bakugnen, jästen och skörden. Och vädret. Och bildspråket som kommer därav och som speglar människans beroende.

-       I Vietnam säger man ”Att äta är folkets himmel”. I Missenträsk har vi ett uttryck: ”Det går fårfeta på himlen, det blir vackert väder”.

  Hon berättar om fårslakten, om det lilla nätet av talg med rosa blodådror i, som sitter runt våmmen, vars färg är pärlemor. Som en aftonhimmel med cirrusmoln. Det handlar om skördens möjligheter och kopplingen mellan näring åt fåret som ger näring åt människan.

–       Och mannens beundran och skräck inför det öppnade kreaturet, som utgör hans egen näring.

  Sara Lidman pratar om slakten som en av livets tragedier, som människan måste underkasta sig. Hon är lycklig över de ungas vegetarianism, över deras reaktion mot dagens djurtransporter och kreaturshantering, där djuren  frånkänns allt egenvärde.

–      Men jag är inte med på att det skulle vara oskyldigare att låta bli att äta kött. Vi ska ha kreatur och vi har rätt att jaga och äta kött, för som  jägare underkastar du dig livets lagar, precis som kreaturen gör.

 

                     VI BRUTALISERAS

 

  Men hon säger att det pågår en brutalisering av oss, att vi kan äta de läckraste saker vars ursprung vi inte har en aning om, vi vet inte hur råvarorna hamnat i våra kylskåp, vi har tappat sammanhangen.

  Men på den lilla gården där man slaktar är maten en del av livets hela tragedi.

-       Mannen och hustrun måste bemanna sig den tillfälliga brutaliteten det innebär att slakta grisen, kalven eller kon man älskade så mycket. Barnen måste fostras in i detta, utom kanske en och annan som var för ömtålig. Men hemma på gården blir slakten aldrig mekanisk, den inträffar några gånger om året och aldrig blir den lättsinnig.

 Men i vårt moderna samhälle är slakten ett yrke som alla andra, och kraven på slaktarna är stora:

-       Man kräver att vissa människor helt ska bedöva sig, ska gå med skyddskåpor så att de inte längre ser djuren som kännande varelser.

  Sara Lidman tycker detta är ett uttryck för vårt klassamhälle och kommer ihåg en formulering hon skrev, om Jernbaneeposets storkarl Didrik, som vill göra en fin fru av sin Anna-Stava.

-       Anna-Stava var så fin, hon borde få mat från djur hon aldrig sett, förrän de komma upp på bordet i tunna skivor, deklamerar hon ur minnet och ger så upp ett stort skratt:

-       Didrik var en sådan mes! Han var aldrig med och slaktade, men det gjorde Anna-Stava, hon vispade blod.

  Vi pratar om utsatthet, att vi moderna välfärdsmänniskor inte är mindre sårbara än forna tiders släktingar, men på andra sätt.

     - De som är riktigt utsatta talar mindre om trygghet än vi som har det någorlunda? Men de allra flesta som har en daglig nöd att besegra, de får ett ögonblicks lättnad när de fått vattnet eller brödet, men det är bara tillfälligt. Vattnet måste vara friskt, går inte att samla på sig för kommande år.

    Hon tror inte heller att livets mening är att man ska vara lycklig.

–      Dostojevskij säger att ingen människa kan leva utan glädje. Det är ett fantastiskt uttryck, man ser det lilla barnets hunger efter glädje, att få existera, dess nyfikenhet, friskhet, blicken är fylld av allt det där. Glädjen är tillfällig, kortvarig och intresserar oss i grunden mer än ”lyckan”.

  Nej, säger Sara Lidman, lyckan och tryggheten – hur länge tål vi dem…

    Och så skrattar hon, högt och glatt. För i vissa avseenden är hon mycket  lik det lilla barnet hon pratat om, hennes egen nyfikenhet, glädje och hunger efter livet är fortfarande påtaglig. Hon kan falla i trance över en liten ettåring som intensivt, med fingrarna, undersöker en ventilationstrumma på en vägg och hon kan stanna länge vid en dikeskant, i stum beundran inför två daggmaskar som råkat i slagsmål. Hur ska det gå?

  Samtalet har snirklat runt som samtal gör, från skimrande fårmagar, över det politiska livets oväsen, till hennes ilska över Tony Blairs retorik om att utplåna ondskan.

-       Vad äter han då, den mannen? Så gulliga tänder som han har…om han äter kött eller gräs så lever han ändå på annat liv, så länge han lever, den Tony Blair. Han är ett rovdjur som vi andra och borde veta hut!

 

(Aktum – Umeå universitet tidning 2002)