Foto: Johan Gunséus

Mobbade Lina stämmer Umeå kommun

Nu stämmer 17-åriga Lina Olofsson Umeå kommun. Under flera år blev Lina mobbad i Sävar skola utanför Umeå.  Av skadorna hon fick är hon i dag sängliggande med återkommande kramper och avsvimningar. Hon behandlas för posttraumatiskt  stressyndrom.

  Lina kräver skadestånd för den personskada hon drabbats av. Hon menar att skolledningen systematiskt förnekat att hon utsattes för mobbning. Inte heller har ledningen hört Lina om det som hänt.

-       Skillnaden mellan detta ärende och Grumsmålet är allt det våld som hon blivit utsatt för, säger en av hennes advokater, Ulf Holst.

Rummet är dunkelt, persiennerna neddragna. Hon ligger i sängen, närmast väggen. Det blonda håret faller över den vita halskragen. Hon kan röra på huvudet men den högra axeln är stel.

  Mitt emot sängen en TV och en musikanläggning. Väggarna är mörklila, garderoben utan dörr. Ett stort rött plasthjärta  på en hylla – en färgklick i dunklet.

  Här lever Lina, dygnet runt. Hon kan bara ligga, inte sitta eller stå upp. Några minuter i rullstolen kan hon klara av innan kramperna kommer. Linas muskler i nacke och skuldror är hårt spända och gör ont. Hennes anfall av kramper och avsvimningar förklaras av läkarna med de trauman hon upplevt under mobbningen.

  En lärare ger henne hemundervisning de timmar hon orkar. Linas pappa Melker är tjänstledig från sitt arbete, med vårdbidrag, för att sköta dottern. Han tar henne till lasarettet för bassängträning och läkarbesök.

Lina väger 39 kilo och lever ett icke-liv .

Det enda hon längtar efter är att få tillbaka sitt gamla liv.

  Lina bor med sina föräldrar och fyra systrar i en liten by utanför tätorten Sävar i Umeå kommun. Tills hon var 13 år levde hon ett helt normalt liv med fotboll, innebandy, massor med kompisar, besök på disko och ett stort intresse för musik. Så duktig var hon i fotboll att hon hade chansen att kvalificera sig till länslaget.

   - Lina var vår anfallare, hon var verkligt målfarlig, säger Ulf Rådahl, som tränade Lina i sju år i fotbollsklubben Furunäs/Bullmark.

  Men så skulle hon byta skola och börja 7-an i Sävar skola. Från hösten 1998 förändrades hennes liv, hon blev utsatt för mobbning.

  På höstterminen 1998 började Lina umgås med en jämngammal skolkamrat, en flicka, som var utsatt för mobbning. Hon ville hjälpa kompisen men blev varnad av andra:

–      De sade att jag inte skulle vara med henne, att hon var en jävla hora, att hon var taskig med sina kompisar och att också jag skulle få dåligt rykte.

  Nästa år upprepades samma sak. Båda flickorna kallades horor och skälldes för att vara lesbiska.

  I  maj 1999 utsattes Lina första gången för våld. Hon blev av några elever  neddragen och kittlad så våldsamt att hon slog huvudet i ett bord och fördes till lasarettet med hjärnskakning.

  Sedan följde ett och ett halvt år av upprepat våld i skolan. Lina fördes till lasarett med ambulans flera gånger, drabbades av hjärnskakningar, avsvimningar och kramper. Hon blev allt svagare och skolgången allt mer avbruten.

  Lina utsattes även för mailtrakasserier. Hon fick ett 30-tal mail, där hon bland annat uppmanades att ta livet av sig. Avsändarna kunde så småningom spåras, bland Linas skolkamrater.

  Hon fick även anonyma telefonsamtal. De innehöll hot och Lina vet ännu inte vilka som låg bakom dem.

  - Min önskan är att skollledningen ska ta på sig ansvaret för vad som hänt och inte skylla på mig! Jag vill bara att sanningen ska komma fram. Jag vill ha upprättelse!

  Linas röst är klar och uppfordrande. Hon är kränkt men inte knäckt. Hon säger att det är tydligt att skolledningen anser att det är hennes eget fel att hon blivit mobbad.

-       De skriver till Skolverket att de talat med mig om strategier, hur JAG  ska bete mig för att andra inte ska sparka undan MINA kryckor eller att jag ska undvika folksamlingar och att jag borde förstått att jag inte skulle ställa mig i matsalskön när det var så mycket folk där utan att jag skulle äta i personalmatsalen i stället.

  Hon berättar att rektorn, såväl ii media som i svaren till Skolverket, sagt att hon inte kände till vissa händelser och att  skolledningen också ifrågasatt hennes hjärnskakningar och hennes kramper. Att ledningen i sina inlagor till skolverket inte talat sanning.

  När Lina hade läst det som rektorn skrivit till Skolverket blev hon väldigt ledsen.

-       Då bestämde jag mig för att aldrig återvända till Sävar skola.

  Men hon ville ändå vara med på avslutningen förra våren. De två första åren på högstadiet hade hon sjungit solo vid avslutningen och ville göra samma sak förra året. Där satt hon i sin rullstol och sjöng om vänskap och hjärtan som går i tusen bitar.

-       Det var oerhört laddat. Hon var ju en populär tjej och fick ett ovationsliknande bemötande av elever och lärare, säger Mats Lundström, tillika ordförande i kommundelsnämnden i Sävar.

  Men denna popularitet hjälpte aldrig Lina. Det gjorde inte heller  nämnden, som såg Lina lämna skolan på grund av mobbningen. Mats Lundström menar att nämnden inte kan göra något nu när Lina lämnat skolan.

   Mycket av det Lina är upprörd över handlar om att skolledningen och kommundelsnämnden inte velat ta på sig ansvaret.

  - Jag får se hur mitt liv tas ifrån mig, och de kan inte ens stå för vad som hänt.

  Lina har en egen förklaring till att skolledningen så ofta kallade det hon drabbades av för olyckshändelser:

-       Det blir ju lättare för alla på skolan att tro på en olyckshändelse än på att det är mobbning. Likadant med föräldrarna, det är ju lättare att skicka sina barn till en skola där det inte förekommer mobbning, utan bara sådant som kallas olyckshändelser.

  När Lina pratar om den upprättelse hon vill ha ger hon uttryck för samma känslor som riksbekanta Johanna Rosenqvist i Grums, vars mobbningsfall behandlats av Högsta domstolen, där hon förlorade mot kommunen.

–      Jag vill känna att jag fått rätt, att mobbningen inte var mitt fel!

(Dagens Nyheter 2002)