Hönsmamman från Chile klipper navelsträngen

De älskar varandra, kramas jämt och bråkar ofta.

Claudia och Carolina Alvear Bello, 19 och 16 år har ett mycket intensivt förhållande till sin mamma, Marcella, 41 år.

Både hönsmamman från Chile och hennes döttrar håller på att klippa navelsträngarna. Och då slår det gnistor.

 Marcella Bello flydde från dikaturens Chile 1987 med sina två små flickor, 2 och 4 år gamla. I magen fanns sonen Ivan junior. Hennes man Ivan hade lämnat landet några månader tidigare.

  Familjen hamnade i Vilhelmina i södra Lappland. Marcella är en urkraft. Hon lärde snabbt språket genom att kasta sig in i olika arbeten, inom vården, hemtjänsten och skolan. Snart var hon även landstingspolitiker. Och födde ytterligare en son.

  I dag studerar hon på socialhögskolan i Umeå där också döttrarna Claudia och Carolina bor sedan i höstas. De går på gymnasiet. Till helgerna åker de alla hem till pappa och bröderna i Vilhelmina. Till det gula huset med alla de små rummen.

  Marcella var en hönsmamma från Chile, som byggt sitt liv kring barnen tills hon kom till Vilhelmina. Där fick hon lära annat. Hon satt en dag i parken där flickorna lekte. Hon bevakade dem. För att de inte skulla göra illa sig, men främst för att inte någon annan skulle skada dem.

-       I Chile var det många anonyma hot mot vår familj, att de skulla röva bort barnen och göra dem illa. Många barn försvann, döttrar våldtogs, allt för att skada de politiskt aktiva papporna.

  Plötsligt ramlade en av de andra flickorna i lekparken och kom gråtande till sin mamma, som satt bredvid Marcella på en bänk. Mamman sade något i stil med att jaja, det där gick ju bra, du klarar att sätta på dig skon själv. Och Marcella bara gapade.

-       Det var första gången jag kom i kontakt med svensk barnuppfostran, det där att man ska klara sig själv. Jag skulle ha lyft upp barnet i knät, tröstat och tröstat och hjälpt henne på med skon. Min mamma knöt fortfarande mina skor när jag var 12 år! Som en kärleksgärning. Hennes uppgift i livet var att hjälpa sina döttrar.

  I dag förstår Marcella att den svenska mamman inte var hjärtlös. Hon har tagit till sig mycket av den svenska barnuppfostran, men hennes döttrar tycker det är stor skillnad på den frihet de själva fick jämfört med vad lillebror Benjamin, 9 år,  har i dag.

-       Han är så bortskämd! Han behöver inte äta upp de bruna bönorna och han fick veckopeng redan när han var 7 år, jag fick vänta tills jag gick i 9-an, säger Claudia.

Men så tillägger hon, lite eftertänksamt:

  –  Men det var kanske bra att mamma var strängare mot oss…

  Marcellas morfar hade 30 barn, med tre kvinnor. I Chile finns alltså en stor släkt. Flickorna har varit på återbesök när de var små och allt var underbart. Chile var sagolandet, som mamma och pappa alltid längtade till. Men när Claudia återvände för ett år sedan såg hon plötsligt andra saker.

  När hon träffade en jämnårig kusin hon brevväxlat med under flera år fick hon en chock. Kusinen levde ett så annorlunda, instängt liv. Hon var 18 år men fick inte bestämma över sitt eget liv, fick inte gå på disco och kunde bara drömma om det liv som Claudia levde, med resor till England och Grekland, klassresa till Turkiet och egna pengar.

-       Jag hade trott att jag var chilensk men då upptäckte jag med ens att jag är helsvensk.

  Claudia reagerade över kvinnosynen i Chile och säger att hon aldrig kan tänka sig att flytta dit.

-       Kvinnor får göra allt! Min mormor har ledgångsreumatism, men det är hon som städar, tvättar och diskar hela dagarna medan morfar, som är frisk, sitter och läser tidningen!

  Hon blev också besviken över att man slår barnen i Chile. Hon hade trott att alla chilenare skulle vara lika ärliga och kärleksfulla som hennes egna föräldrar…

  Systrarna lovsjunger sin mammas uppfostran, lagom sträng, stor närhet, samtidigt som de förklarar att de ständigt bråkar med henne. Marcella har haft svårt att släppa iväg sina flickor, som reagerat med stor ilska. Carolina berättar att mamma ofta krävde att hon skulle komma hem från sina kompisar.

–      Egentligen är det för att hon vill att jag ska vara med henne, men det säger hon inte, hon låter bara arg.

  Marcella håller med om att hon haft svårt för att dela sina barn med andra. När Claudia började gymnasiet fick hon många nya kompisar. Marcella blev besviken och ledsen över att hon var borta så mycket och kontakten mellan mor och dotter blev allt sämre. Det gick så långt att Claudia flyttade från familjen, för att gå i gymnasiet i Umeå, 25 mil därifrån.

–      Jag grät hela hösten, säger Marcella.

  Trots det lät hon dottern flytta. Som längtade efter mamma och ringde hem varje kväll. De började prata allt mer och hittade fram till varandra igen. Men Claudia stannade i Umeå.

  När Carolina skulle börja gymnasiet hände samma sak. Hon såg hur bra Claudia mådde och ville också flytta.

  Nu träffas de ofta på vardagarna i Umeå och pratar och pratar. Och bråken fortsätter.  De har lite svårt att förklara vad det är de bråkar om men det är småsaker, missförstånd och sådant. De förklarar det  med att de alla har sådant hett humör.

  Det tar tid att komma över oenigheterna, ingen av dem vill ta första steget. De pratar inte med varandra på flera dagar. Be om ursäkt har de alla lika svårt för.

–      Det är jättejobbigt för vi älskar varandra så oerhört och jag bara längtar efter att mamma ska skriva ett sms och säga förlåt!

 När Marcella säger att det är hon som brukar ta första steget hörs vilda protester från flickorna och stora skratt. Då säger den ständiga medlaren Carolina:

-       Den som ringer eller sms-ar är den som säger förlåt…

-       … fast man säger inte förlåt, det är liksom underförstått, lägger Claudia till.

  En del av bråken kommer sig förstås av att Marcella håller på att sätta upp nya gränser, nu för att skapa ett eget kvinnoliv, för att inte endast vara mamma. Ett viktigt steg tog hon för några år sedan när hennes föräldrar var på besök och förskräcktes över den ”slappa barnuppfostran” de såg i dotterns hem. De tyckte barnbarnen var ouppfostrade och morfar krävde lydnad av dem. Marcella ville inte att de skulle pådyvlas den uppfostran hon själv fått.

–      Jag blev förbannad och tog en rejäl konflikt med min pappa. Jag sade åt honom att mot mig var du sträng, men mina barn rör du inte!

Hela tiden där de sitter tillsammans i soffan och pratar möts deras händer, de har mycket kroppskontakt. De kramas ofta och Claudia skäms inte över att gå hand i hand med sin mamma på stan. Och när Carolina berättat för sina kompisar om hur hon gosar med sin mamma och fortfarande sitter i hennes knä blir de förvånade. Så brukar inte deras mammor göra.

  Marcella har alltid mobiltelefonen på, även under föreläsningar, barnen ska alltid kunna nå henne. Hon köper med sig mat och grejer så fort hon kommer på besök. Barnen är ständigt i hennes tankar. Men nu måste de vänja sig vid att där trängas med kommunikationsteorier och statistik.

  Hönsmamman håller på att inse att döttrarna står på egna ben. Nu gäller det för henne att lära sig detsamma.

(Sköna Dagar 2002)