Annika Melin

Johanna hade under många år utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa, men inte berättat om det för någon. Hon hade mått mycket dåligt och försökt ta livet av sig flera gånger.

Hon berättade vad som hänt för sin mamma, Ann-Marie, först ett år senare, när hon var 21 år och hade flyttat hemifrån.

Ann-Marie hade inte känt till övergreppen när de pågick. Hon hade aldrig tänkt tanken. Hon hade i stället sökt svaret på dotterns problem hos sig själv. Hon hade känt sig som en dålig mamma.

När hon fick veta vad som hänt skilde hon sig omedelbart från sin man och gör i dag allt hon kan för att stötta sin dotter när de båda försöker bygga upp nya liv.

Ann-Marie hade tidigt skuldkänslor för att Johanna mådde så dåligt. När orsaken uppenbarades tog inte skuldkänslorna slut. Nu frågade hon sig i stället varför hon inte förstått vad som pågick och varför hon inte skilt sig tidigare.

Hon frågar sig också varför omvärlden, i form av vårdpersonalen, aldrig förstod att det var pappan som låg bakom problemen. Varför pratades det alltid bara om hennes, mammans, relation till dottern?

Mödrar till barn som blivit sexuellt utnyttjade av sina fäder är en grupp som sällan kommit till tals. Men nu finns en hel doktorsavhandling om dem. Skriven av sociologen Nea Mellberg, Umeå universitet.

Hon har gett sin avhandling rubriken ” När det overkliga blir verklighet” och vill med den föra ut kunskap om just sådant, som samhället länge faktiskt betraktat som så overkligt att det inte gått att sätta ord på.

Nea Mellberg har valt att lyfta fram mödrarna eftersom de så ofta varit skuldbelagda: ”Vad är det för en mamma som inte kände till vad som hände? Nog förstod hon väl vad som var på gång”.

- Det finns en utbredd föreställning i samhället om att mammor mer eller mindre omedvetet väljer att ”inte se” sexuella övergrepp av barnen inom familjen, säger Nea Mellberg.

Hon säger att såväl inom facklitteraturen som i den allmänna debatten läggs ett stort ansvar på mödrarna, även om de varken deltagit eller varit närvarande vid övergreppen.

Men mödrar kan inte ”se” mer än vad samhället är berett att ”se”, menar Nea Mellberg.

- Sexuella övergrepp mot barn har varit ett dolt fenomen i samhället ända in på 80-talet. Det är inte förrän under de två senaste decennierna som de här övergreppen har diskuterats offentligt.

Nea Mellberg talar i termer av att ”tigandets diskurs ersatts av talandets diskurs”, vi har alltså börjat prata om övergreppen, som tidigare tigits ihjäl. Men eftersom det är ytterst obehagliga sanningar som avslöjas så är motståndet mot dessa avslöjanden fortfarande stort.

Nea Mellberg visar i sin avhandling att när mammorna börjat reagera och pappor polisanmälts så fortsätter motståndet mot mammorna. De hyllas inte som sanningssägare, som tar itu med samhällsröta, deras motiv fortsätter att ifrågasättas.

Även inom mödrarna finns förstås ett stort motstånd. Kvinnorna hyser stor tillit till sina män som fäder och Nea Mellbergs intervjuer visar med vilken vånda kvinnorna tar till sig beskeden om att deras män förgripit sig på deras barn. Att inse och förstå det overkliga som hänt, är en mycket plågsam process.

- Jag visar att kvinnor inte lättvindigt anklagar män för för sexuella övergrepp. Upptäckten är förenad med sådan förtvivlan och smärta, de vill ju absolut inte att detta ska ha hänt deras barn!

Att Nea Mellberg har skrivit om dessa mödrar har en mångårig förhistoria. I hennes arbete vid kvinnojouren i Umeå har hon träffat och lyssnat till många utsatta kvinnor, ”gårdagens barn” kallar hon dem. Kvinnor, som själva varit utsatta för sexuella övergrepp när de var små.

Under sin tid som lärare upptäckte hon, hos bland andra skolsköterskor, den stora rädsla, som är förknippad med sexuella övergrepp på barn. Rädslan för att ta upp frågan med barnen, rädslan för konsekvenserna.

Denna rädsla slår emot läsaren från varenda sida i Nea Mellbergs avhandling, rädslan som mödrarna känner hela tiden. Från den minut de får reda på att deras barn utsatts för övergrepp till långt in i det nya livet, där de har ständiga konflikter med exmannen och ofta hamnar på kollisionskurs med myndigheter och rättsapparat.

Rädslan för att inte bli trodda, rädslan för mannen, rädslan för barnens utsatthet, rädslan för att inte kunna hjälpa barnen tillräckligt.

Det var det stora motstånd som Nea Mellberg kände att de utsatta kvinnorna mötte i samhället, som fick henne att vilja undersöka orsaken.

Hon har haft kontakt med ett 40-tal kvinnor, som hon funnit via kvinnojourer, Stödcentrum för incest eller som tagit kontakt med henne efter föreläsningar och TV-framträdanden. 13 av dem gjorde hon djupintervjuer med och de framträder i avhandlingen med andra namn är deras verkliga.

Tre grupper av mödrar har hon intervjuat. En grupp med vuxna döttrar som berättat att de, när de var yngre, utsatts för övergrepp, i fyra fall av fäder, i ett fall av morfar och i ett fall av en vän till pappan, som var närvarande.

Grupp 2 består av mödrar med små barn eller yngre tonårsdöttrar, som berättar eller på annat sätt får mödrarna att förstå att de utsätts för övergrepp av sina pappor.

Grupp 3 består av mödrar med äldre tonårsdöttrar som berättat att de utnyttjats sexuellt av sina pappor. Mammorna har också yngre gemensamma barn med dessa män.

Gemensamt för dessa mödrar är den svåra processen att begripa att deras män gjort sig skyldiga till dessa brott. Kvinnorna med vuxna döttrar handlar resolut, de tar genast döttrarnas parti, en skiljer sig och en ställer sin exman till svar. De behåller en förtroendefull relation med sina döttrar. Den tredje kvinnan väljer att stanna kvar hos den man som sexuellt utnyttjat deras gemensamma dotter. Priset är en förstörd relation med dottern, som menar att mamman svikit henne.

Mammorna i denna grupp har snabbast kunna ”byta verklighet”, som Nea Mellberg uttrycker det. För mödrarna med mindre barn var det mycket svårare. Samtidigt som de börjar ana att något är fel, tvingas de klara av sin vardagstillvaro.

- Mödrarna lever i två verkligheter samtidigt, vilket kan försätta dem i mardrörmsliknande situationer.

Alla mödrarna i grupp två är numera skilda från sina män.

Alla har de egna erfarenheter av våld eller hot om våld från männens sida. Barnen har fortsatt att bo hos mamman. Frågan om umgänge med pappan har orsakat stor ångest och en känsla av vanmakt hos alla mödrarna. Hur ska mödrarna kunna skydda sina barn från nya övergrepp?

Ingela, vars man polisanmäldes för övergreppen, uttrycker våndan så här:

- …man har ingen som helst…chans att skydda Maria…om man vill det. Men det fattade man inte heller förrän allting var klart och åtalet lades ner för att det inte fanns bevis…då det skulle börja bli umgänge igen.

Enlig lagen ska mannen betraktas som oskyldig om åtalet läggs ner eller domen blir friande. Tingsrätten beslöt i detta fall att pappans umgänge med dottern skulle ske i närvaro av kontaktperson. Det skedde på dagis under några månader. Ingela märkte att dottern mådde dåligt, och när umgänget senare skulle ske utan kontaktperson, protesterade fyraåringen kraftigt mot att åka till pappan. Ingela måste tvinga sin dotter att åka:

- Om jag undanhåller henne, då flyttar de väl över vårdnaden automatiskt till honom…för att lagen är så…Man har ingen möjlighet att skydda sitt barn.

Jenny hindrade sin exmans umgänge med dottern under flera månader efter det att förundersökningen lagts ner. Till slut dömdes Jenny till vite på flera tusen kronor för varje uteblivet umgängestillfälle. En vårdnads- och umgängesutredning gav senare som resultat att Jenny och exmannen var lika lämpliga som föräldrar. Dottern Majas stora oro och ångest förklarades vara ett resultat av föräldrarnas dåliga relation.

- Både Ingela och Jenny upplever att de svikits av samhället, av myndigheterna när de försöker skydda sina barn. Det värsta de upplever är att det är de som måste förmedla samhällets svek till dötttrarna genom att tvinga dem åka till sina fäder fast de protesterar kraftigt, säger Nea Mellberg.

Jenny uttrycker det så här:

- …hon berättar saker för mig och jag tar det på allvar och så blir det ingen förändring. Det tycker jag är fruktansvärt.

Helen var så rädd för sin exman att hon flydde hemstaden med sina barn. Hon anser att mannen har förverkat sin rätt att träffa barnen, som han förgripit sig på.

- Jag lämnar inte ut barnen. Men om den dagen kommer, vad gör man? …Lämnar jag inte ut dem, då får han vårdnaden om dem. Jag har tänkt att då gömmer jag mig någonstans, men det går ju inte i längden. Jag kan ju inte leva så med två småbarn. …jag blir desperat och hysterisk när jag tänker på det. Vad gör jag?

Gunillas umgängesvägran har varit möjlig eftersom hennes exman inte gjort någon rättssak av den. Men hon vet att om han gör det då får hon svårt att neka honom umgänge, eftersom hon då riskerar att förlora vårdnaden.

Margareta i grupp tre har en delvis annorlunda historia, eftersom hennes exman har erkänt övergreppen mot hennes äldsta döttrar och fått en fällande dom. Trots det varken kan eller vill Margareta hindra att mannen fortsätter sitt umgänge med hans och Margaretas gemensamma yngre barn. Hon vill inte tro att han ska upprepa övergreppen mot de yngre.

- De här små. De älskar ju sin pappa. Barnen mår inte bra av att inte träffa sin pappa heller. Men folk tycker att jag är för snäll.

Men viktigt för henne är att det är hon själv som fattar alla beslut vad gäller mannens umgänge med de små barnen.

Nea Mellberg:

– Mödrarna tvingas ta ett stort ansvar för en situation som fäderna orsakat. Samtidigt verkar fäderna mer eller mindre befriade från ansvar. Mödrarna åläggs och tar på sig ett ansvar för att upptäcka, förstå, reparera och också förhindra nya övergrepp.

Men det ansvar de känner får de inte alltid utöva. Deras ansvar för att skydda sina barn kan kollidera med samhällets krav på umgängesrätt för pappan.

Av de 40 fall Nea Mellberg undersökt gick 14 vidare till polisanmälan, de flesta av socialtjänsten, utan att åtal väcktes, eftersom bevisningen inte ansågs tillräcklig. I ytterligare 8 fall ledde polisanmälan till åtal och fällande dom. Men hälften av mödrarna upplevde inte att de, trots det , kunde skydda sina barn från fortsatta övergrepp. Nea Mellberg skriver:

”Fädernas umgängesrätt upphävs inte av en sådan dom…en mamma fick uppmaningen av socialsekreteraren att börja förbereda sin dotter (i förskoleåldern) på att återigen börja träffa sin pappa. Han avtjänade ett flerårigt fängelsestraff för grova övergrepp mot dottern och datum för frigivningen närmade sig. Socialsekreterarnas motivering var att det trots allt var viktigt för dottern att fortsättningsvis ha kontakt med sin pappa, en motivering som mamman dock inte hade någon som helst förståelse för.”

Nea Mellberg ser förstås en sådan situation som ett tecken på en maktordning, som fortfarande bär patriarkala drag. Även i domstolarna..

Medan samhället på många sätt numera tar kraftfullt avstånd från sexuellt utnyttjande av barn, är det svårt att driva dessa frågor i domstolen. Lagens krav på bevis ”ställda utom allt rimligt tvivel ” blir svåra att nå upp till när det gäller brott som sker inom hemmets väggar och med barn, som ofta, i ord, har svårt att uttrycka vad det handlar om, som vittnen. Det har lett till att mycket få män döms för detta brott.

- Endast sex procent av anmälda övergrepp mot barn i Sverige leder till åtal. Då ska man komma ihåg att undersökningar visar att hälften av alla barn, som utsätts för övergrepp, aldrig berättar om dem, säger Nea Mellberg.

Det totala antalet polisanmälda sexualbrott mot barn (våldtäkt, sexuellt tvång, utnyttjande och sexuellt ofredande mot personer under 15 år) var 1984 886. År 1993 anmäldes 3 021 sådana brott. För år 2 000 är siffran 2 601.

Det är dock endast en av brottsrubrikerna, sexuellt tvång eller utnyttjande, som tar hänsyn till om brotten skett ”i nära relation”, det vill säga, i hemmet. 1984 anmäldes 411 sådana brott, 1993 1 202 medan antalet anmälda brott i hemmet år 2 000 hade sjunkit till hälften, till 512 stycken.

Hur ska man förklara denna stora minskning av antalet polisanmälda brott mot barn i hemmet?

- Jag önskar att någon ville studera orsakerna. Själv kan jag tänka mig att det har att göra med att socialtjänsten inte lika ofta går vidare med polisanmälningar numera. Förmodligen därför att så många fall läggs ner. Det lönar sig dåligt att anmäla, eftersom så lite händer i rättsapparaten.

Nea Mellberg hänvisar till andra forskare som funnit att, när det gäller polisanmälningar av brott mot barn så läggs undersökningarna ofta ned för tidigt, ibland innan såväl barnet som den misstänkte har hörts. Forskarna menar också att erkännanden inte alltid leder till åtal samt att åklagarna alltför ofta utgår från att de stränga beviskraven inte kommer att uppfyllas.

Nea Mellberg fann så småningom, under intervjuerna, ett mönster hon först mer eller mindre ignorerade, men som hon med tiden blev alltmer intresserad av. Det visade sig att minst hälften av mödrarna själva hade blivit utsatta för våld av mannen/pappan.

- Det här sambandet är viktigt att ta hänsyn till i kontakterna med myndigheterna. Dessa bör alltså ställa frågor om mödrarnas egen situation när man pratar om övergreppen mot barnen och vice versa.

Nea Mellberg är noga med att påpeka att myndigheterna måste ge mödrarna möjligheter att svara utan att det leder till negativa konsekvenser för barnen eller för dem själva.

- Mödrarna måste kunna berätta om egna erfarenheter av hot, våld, sexuella kränkningar och övergrepp från männen, utan att riskera att bli misstänkliggjorda, att man tolkar deras berättelser som ett uttryck för hämnd eller projektion.

När det gäller hur medierna skildrar sexuella övergrepp på barn i dag, är Nea Mellberg är bekymrad.

- Det skrivs nästan bara om pedofili, om övergrepp på barn utanför hemmen, om sexturismen och barnporr. Fram träder en förövare, en speciell demonisk figur, som ersatt den relativt harmlösa fula gubben från 50-, 60- och 70-talen.

Hon tycker att man alltför sällan i medierna problematiserar de sexuella övergreppen på barn i hemmen.

- En friande dom eller en nedlagd förundersökning betyder ofta i medierna att mannen är oskyldig. Att en flicka tar tillbaka sin anklagelse om övergrepp noteras som att den anklagade är oskyldig. Så enkelt är det ju inte!

Hon menar att i medierna verkar det som om sexuella övergrepp inom hemmets väggar nästan inte existerar längre.

Men det finns förstås också positiva tecken i tiden. Som kvinnorörelsens arbete under de senaste decennierna, barnrättsorganisationernas arbete och FN:s barnkonvention. Samt ett sent, men dock, uppvaknande inom de myndigheter som ansvarar för vården.

Kvar i minnet, sedan man läst avhandlingen, stannar särskilt det uttryck för vanmakt som de intervjuade mammorna ger uttryck för. De problem som mödrarna har att kunna skydda sina barn är så absurda och osannolika att många har svårt att förstå att de existerar. Nea Mellberg skriver:

” Tilliten till rättssamhället är stor hos många människor och reaktionen blir lätt att detta inte kan vara sant. Så här KAN det inte gå till! Misstänksamheten riktas i stället mot mamman och då framför allt när det gäller hennes misstankar om övergrepp. Det måste vara ”något med henne” som är problemet.”

Att Nea Mellberg lyckats sätta ord på något av det svåraste en mamma kan uppleva har gett eko. När hon lade fram sin avhandling i Umeå häromveckan var det den absolut mest välbesökta disputation som sociologen någonsin bjudit in till.

(Pockettidningen R 2002)