Resan tillbaka till Mostar

På besök i en oas i Mostar

Trädgården flödar över av sommarens alla frukter och grönsaker, av persikor, nektariner, plommon, vindruvor, meloner och äpplen.

Potatisen är redan upptagen och jorden förberedd för nästa sådd. Under träden en sittgrupp, skapad av tjocka träkubbar. Hettan får luften av vibrera.

En vattenslang kopplad till en kran sprider väta över den torra jorden.

- Med svensk ordning skulle Bosnien kunna vara paradiset, säger en av de muslimska vännerna.

Denna oas till trädgård ligger mitt i Mostar, på den kroatiska sidan om floden Neretva. Trädgårdsmästaren är muslim, vilket var betydelselöst före kriget. Han var förr inte heller särskilt intresserad av religion. Men när, för ett par decennier sedan, den dåvarande kommunistledningen i staden lade beslag på halva hans trädgård för att där bygga betongskrapor med lägenheter, blev mannen religiös. Någonstans måste han söka tröst eller kraft för att kunna fortsätta leva och vårda sin trädgård. I stället för att bråka med politikerna gick han in i religionen.

Han har stannat i sin trädgård under hela kriget, trots att han bor på "fel sida", den kroatiska. För här är hans hem, hans plats på jorden.

På kvällarna kommer hans grannar, muslimer, kroater och serber för att sitta med honom på bänken, under de svalkande vinbärsrankorna.

- Varsågoda, säger han och ställer fram dignande fat med persikor och vattenmeloner.

När en av de serbiska grannarna hör att jag är journalist vill hon berätta sin historia. Hon ser mig stint i ögonen och berättar om vad som hände henne och hennes man, hon som levt en bekvämt liv med gott om pengar och inflytelserika vänner, då före kriget.

Det var 1992 och bosnienkroaterna tvingade iväg henne och hennes man, båda pensionärer, till ett koncentrationsläger.

- Däruppe låg det, säger hon med en vid gest upp mot bergen Hennes man dog av en hjärtattack och hon säger att hon tvingades begrava honom tre gånger innan "han fick ro". Själv tog hon sig senare till Montenegro tillsammans med en syster och dennas epilepsisjuke son. Som bostad delade de tre en container.

- Vi åt det vi kom över, gräs och bönor, säger hon och plockar fram ett fotografi. Så här såg jag ut efter tiden i Montenegro, jag såg ut som en Biafra-människa. Bilden visar en utmärglad människa, med stora ögon. Hon vägde 39 kilo.

Efter kriget kunde hon flytta tillbaka till sin lägenhet i Mostar, bredvid den vackra trädgården. Hon sitter nu där under de vackra sommarkvällarna tillsammans med vännerna av olika ursprung.

- Jag ville berätta det här för dig för att visa att vi alla, serber, muslimer och kroater kan vara goda vänner, trots allt som hänt.

Dessa gamla vänner har inte bara ett färskt krig i minnet, de har också alla levt med vidrigheterna från andra världskriget. Och det är kanske just därför som de i dag kan sitta tillsammans där i trädgården.

(Västerbottens-Kuriren augusti 2000)