Foto: Janne Lindmark

Undersköterskor behöver upprättelse

Nu är det dags för undersköterskor och vårdbiträden att räta på ryggen. Att höja blicken.

Att sluta säga nej – att hävda vad de kan.

Att sluta vara offer – att gå på offensiven. Det gäller för övrigt hela förbundet.

Den programförklaringen ger Kommunals nya strateg i hälso- och sjukvårdsfrågor, Annelie Nordström.

Hon sitter i det ljusa köket i det lilla gröna huset i Järvsjöby, tre mil utanför Vilhelmina i södra Lappland, Västerbottens län. Hon talar intensivt, kan inte sitta still på stolen, kör handen genom det bruna, ostyriga håret och berättar om vad hon tänkt sig med det nya jobbet. Att hon ser fram emot denna nya utmaningar går inte att ta miste på.

Från arbetsbordet i sitt vardagsrum, med utsikt över blånande höjder och vida skogar där renkalvarna just tagit sina första stapplande steg, ska hon arbeta varannan vecka, övrig tid ska hon vara i Stockholm.

Annelie är van att resa, som socialdemokratisk politiker. Mellan Vilhelmina och Umeå som ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden för södra Lappland, mellan Vilhelmina och Stockholm som kommunalråd och runt i hela landet som ordförande för Prioriteringsdelegationen.

Nu är det undersköterskor och vårdbiträden det ska handla om. Hon talar om Spaning, Upprättelse och Lobbing.

Spaning handlar om att hitta nya tendenser inom hälso- och sjukvården, ta reda på vad politiker och forskare talar om. Vad gör undersköterskorna och vilka bidrag till ”patientnyttan” ger de?

- Kan de göra nya saker som kan täppa till hålen inom vården?

Vilka uppgifter ska de grupper som inte har högskoleutbildning ta på sig?

Upprättelse handlar om att stärka undersköterskors och vårdbiträdens status. Inom landstingssjukvården anställs allt fler läkare och sjuksköterskor. Vårdförbundet har varit på offensiven och fört fram sköterskornas krav. Nu är det dags för Kommunal att bli mer aktivt

- Undersköterskorna har gjort sig till offer och nejsägare. De har talat om att de”inte duger”, att ”andra roffar åt sig”. Nu gäller det att gå till offensiv!

När förbundet jobbat fram en handlingsplan för undersköterskorna gäller det sedan att börja lobba.

- Det gäller samverkan med Socialstyrelsen, Vårdförbundet och Läkarförbundet och det gäller utbildningsfrågor med Skolverket och Kommunförbundet.

Hur ser hon på privat engagemang i vården?

- Det är inte superviktigt att allt ska ske i kommunal regi. Det viktiga är att vården är skattefinansierad och att den är demokratiskt styrd.

Som den politiker hon i ryggmärgen är säger hon sedan att frågan om offentlig kontra privat är en detalj, det enda viktiga i längden är största möjliga lycka till flest antal människor under så lång tid som möjligt.

Hon säger också att det inte alltid är självklart att det är de anställda i offentlig regi som har de bästa anställningsvillkoren.

Annelie Nordström tycker till och med att det är lite underligt att privat kapital inte får finansiera ”sjukhusliknande vård”.

- Varför är det fulare att satsa privata pengar på riktig vård än på rosenterapi, undrar hon.

Annelie Nordström sitter sedan ett antal år i styrelsen för Kommunals aktiebolag, Kom An. Ytterst verkar bolaget för att stärka förbundets medlemmar, säger hon.

Kom An fungerar som ett konsultbolag och säljer självförtroende och ekonomisk kunskap till de anställda inom kommuner och landsting.

- När kommunerna började ”sälja ut” verksamheter på entreprenad blev det viktigt att ta reda på vad de egentligen kostade, med den kommunanställda personalen. Det var inte helt lätt, eftersom den kommunala ekonomin var så hopflätad och inte alltid skilde på de olika verksamheterna.

Det visade sig i åtskilliga fall, att de kommunanställda gjorde ett minst lika bra jobb och lika billigt, som de privata anbudsgivarna.

Med denna sin inställning lägger hon sig i linje med förbundsstyrelsen som nyligen, inte helt smärtfritt, övergett sin tidigare ståndpunkt och numera accepterar valfrihet och konkurrens inom skola, vård och omsorg.

Annelie Nordström tvivlar inte på sin förmåga att genomföra det hon tänkt sig. Här sitter en kvinna som starkt tror på förbundet och dess möjligheter att skapa bättre arbetsvillkor för sina medlemmar.

En kvinna som är övertygad om att politiskt arbete lönar sig. Något så ovanligt som en människa, som i våra dagar, tror på partiernas möjlighet att värva nya medlemmar, bara de gör det på ett nytt sätt. Det handlar om att jobba med kommunikation, att prata med varandra, helt enkelt.

För Annelie Nordström är nämligen politik och demokrati synonymer. Kanske inte så konstigt, om man vet att hon jobbat som sakkunnig under Bengt Göransson, han som ledde Demokratiutredningen, och tidigare var skol- och kulturminister.

- Bengt var alltid ute och träffade medborgarna och jag gör samma sak.

Kanske var det just denna böjelse att alltid vilja tala med folk, att förklara och höra efter vad folk tyckte, som till slut gjorde det nödvändigt för henne att hoppa av kommunalrådsposten i Vilhelmina efter bara två år, före jul.

Förmodligen handlade det om en kulturpolitisk krock, där informellt nytänkande om verklig förankring bland medborgarna, dog sotdöden bland förvaltningens alla protokoll och dagordningar.

Kanske har det också något att göra med att hon är kvinna och dessutom långt hemifrån. Men sådant säger hon inte själv.

Annelies dialekt är omisskännligt halländsk. Det var i Halmstad hon började sitt yrkesliv, som barnsköterska. Som 23-åring började hon sin politiska bana i fullmäktige i hemstaden och hamnade två år senare i Kommunal, där specialområdena blev arbetsmarknad och utbildning. Hon återvänder alltså till ett förbund hon redan känner till.

Sedan 15 år tilbaka bor hon i den lilla lapplandsbyn, där hon ansvarar för bytidningen och har gjort om byskolan, numera bygdegården, till rena växthuset.

Och i Järvsjöby finns också den 10-årige sonen.

Kommunal har fått en arbetstornado till strateg, som inte gillar EMU men desto mer att åka skidor och jaga älg.

Som millenniegåva gav hon vilhelminaborna O P Petterssons bok Nybyggares dagliga leverne. Kunde de så kan vi, resonerar hon, bygga vidare på välfärden och ge ungdomarna framtidstro.

(Kommunalarbetaren nr. 12 2001)